Mannes minnen: Första seriesimmen i Hajen
Detta är det enda minnet på min lista från min egen tid som simmare. 1997 bröt sig Hajen ur tävlingsalliansen Sydsim och stod åter på egna ben. För min egen del var jag 15 år och allt annat än framgångsrik som simmare. Jag låg kvar i Sydsims C-grupp med simmare som var ett par år yngre än mig själv. I ärlighetens namn så var jag nog på väg att sluta simma och försvinna i väg ifrån simningen helt. Men i och med splittringen så provade jag att simma i moderklubben Hajen. Där fick jag simma i A-gruppen och vi var ett litet gäng som skildes åt i både simfart och ålder, men vi hade väldigt roligt tillsammans. Jag fick en nytändning som simmare och vi hade duktiga tränare. För egen del blev tillkomsten av Roland Martinsson Poirer som ny tränare året efter kanon, då han såg mig som viktig både som simmare och som person. Jag tror själv, att hade inte splittringen från Sydsim skett när den skedde, så hade jag inte varit tränare idag.
Inför säsongen 97/98 skulle Hajen göra comeback i eget namn i Seriesimmet. För oss som var födda 1982 innebar detta att vi fick chansen att simma två seriesim för Hajen innan vi blev för gamla. Detta var stort för mig. För egen del hade jag inte fått simma många seriesim under åren i Sydsim då jag inte platsade. Nu blev jag en viktig del av laget. Jag minns att ett av dessa seriesim (kanske det första) gick hemma i Lomma. Det var bara jag och Mattias Bergqvist som var tillräckligt gamla i äldsta klassen. Sedan fyllde vi på med yngre talanger. Jag minns bland annat att jag simmade ryggsimmet med en sex år yngre Martin Brodelius. Talangfull redan då! Hajarklacken var enorm. Vi tog upp en hel sida av Pilängsbadet själva och hejade fram klubben till seger. Och vi äldre simmare kom att följa med och heja på alla viktiga seriesim långt efter vi själva var för gamla.
Jag minns de här första åren efter splittringen med värme. Det fanns en nybyggaranda som genomsyrade hela klubben och alla kämpade för att verkligen utveckla klubben framåt. I seriesimmet klättrade vi nästan raka vägen upp till högsta divisionen och klubben växte på alla nivåer så att man nästan kunde höra bassängväggarna knaka. Mycket av de värderingarna som genomsyrar klubben idag, och som jag själv har värnat om i alla år, tror jag lades de här åren av de engagerade ledare som vi hade då. Hajen är en klubb som alltid har gemenskap som sitt viktigaste ledord. En klubb där alla är betydelsefulla oavsett nivå, men ändå en klubb där simmare med talang och vilja kan utvecklas till att nå eliten.
Kommentarer är avstängda.
När man har arbetat som ledare för ungdomar inom någon idrott är det viktigaste aldrig att kunna se tillbaka på framgångar i bemärkelsen många medaljer och rekord. Sådant spelar stor roll och skiljer ledarskapet inom idrotten från det inom exempelvis scoutrörelsen eller fältbiologerna, men ytterst är det viktiga ändå när man känner att ens ledarskap bidragit till att få en grupp att fungera eller enskilda personer att lära sig bra saker utanför—i det här fallet—bassängen.
Att läsa att Manne tyckte att simningen blev rolig bland annat att för att jag behandlade honom som lika viktig som de duktiga simmarna (han har rätt, han var ingen stjärna) gör mig därför gladare än när jag tänker på en del idrottsliga framgångar som klubben nådde under min tid på kanten.
Faktum är—och nu hoppas jag att ingen blir förolämpad—att Manne inte var lika viktig som de flesta andra. Han var nämligen viktigare än de flesta andra.
Simningen är en individuell idrott, men kräver så mycket och hård träning att nästan ingen förmår ge allt utan att få stöd av en grupp. Det som gör en grupp till ett stöd har en smula att göra med konkurrens i bassängen, men långt mera har det att göra med ömsesidiga uppoffringar, medkänsla, lekfullhet, uppmuntran och till och med ibland att näpsa individer som inte förstår att underkasta sig gruppen.
I det avseendet tillhörde Manne min grupps viktigaste medlemmar. Därför var han också en av dem som mest bidrog till våra sportsliga framgångar.
När man tränar barn och ungdomar lär man sig också en annan sak, nämligen att tidiga framgångar eller motgångar inte är säkra tecken på hur bra man en gång kommer att bli på att simma fort. Medelmåttiga tolvåringar kan bli seniorstjärnor och de största Sum-Sim-stjärnorna kan vara borta innan de fått ta körkort.
När det gällde Manne fanns det dock två saker som jag tyckte mig kunna spå med intill visshet gränsande sannolikhet. Den ena var att Manne aldrig skulle slåss om OS-medaljer. Den andra var att Manne—om han så önskade—skulle bli en mycket duktig tränare och ännu viktigare: en mycket duktig ledare.
Så nu förstår jag att Manne ska sluta som tränare i SK Hajen. När jag tänker tillbaka på tiden i Hajen är han en av de simmare jag minns bäst och med mest glädje. Jag är säker på att det finns en hel del simmare som en dag kommer att minnas sin tid i Hajen och komma ihåg att det var roligt och lärorikt för att dom hade Manne som tränare; för att han såg dem som personer, inte bara som simmare.
Det är jag inte det minsta förvånad över. Det såg jag redan min första vecka i Hajen.
Ge honom ett varmt tack, många presenter, en massa pengar, och sänd honom mina allra varmaste hälsningar. Och lär honom att stava mitt namn.
Roland Poirier Martinsson
Tack Roland! Det här värmde i hjärtat att läsa. Och jag ska jobba på stavningen 🙂