Mannes minnen: B-gruppen

När Niklas Olsson tog över som huvudtränare bestämdes det att vi skulle köra A- och B-gruppen som en stor grupp med han som ansvarig och med mig som assistent. Efter ett par år så slutade stora delar av B-gruppen och vi stod med ett stort gap mellan de bästa och nästa generation på väg upp. Vi bestämde då att dela både på grupperna och på oss själva. Jag fick äran att träna den nya B-gruppen med simmare i åldrarna 94-97. Detta kom att bli en stor nytändning för mig som tränare. Det var en enormt rolig grupp som ville väldigt mycket allihopa. Närvaron var väldigt hög och de ställde höga krav på en som tränare, men var samtidigt fantastiska på att visa hur nöjda de var med en. Det roligaste med gruppen var att de var så himla tajta. De umgicks ofta utanför träningen, och då var alla i gruppen inkluderade. Flyttade det upp någon ny i gruppen, drogs de direkt in i gänget.

Det är simmare från den gruppen som lite har varit stommen i A-gruppen under alla mina år som huvudtränare. I dag simmar fortfarande Elin Lundgren, Petter Fredriksson och Martin Rogmark i A-gruppen. Per Christerson är på College i USA och Johan Jönsson simmade framgångsrikt SM i vintras även om han inte tränar så mycket för tillfället. Alla dessa är också simmare som har vuxit upp till trevliga unga vuxna, och idag skulle jag inte bara kalla dem för mina simmare, utan för mina vänner.

Petters resa beskriver jag mer ingående i ett annat minne, men de andra simmarna ovan har också nått fina framgångar för klubben. När Elin Lundgren började i B-gruppen platsade hon inte i vårt lag för flickor födda 1995. Men snabbt började hon träna hårdast av alla i gruppen. När Elin var liten kunde hon inte bli trött. Jag minns en tuff serie vi gjorde, jag tror det var 15×100 frisim, bästa snitt. Elin låg först på banan och drog. När det var en hundring kvar och de andra höll på att spy sa Elin: ”Det här mjölksyra som alla pratar om, hur känns det? Jag tror aldrig jag har haft det!” hon tittade sen på mig och frågade: ”Får jag köra sista hundringen fjäril?”. Hon har sedan dess simmat flera Sum-Sim och JSM för klubben och är den simmare som är noterad på flest distanser på Hajens 10-bästa listor. Ett tag var det väldigt tacksamt att ha både Elin och Petter i gruppen. För var man på en tävling så visste man att hur dåligt det än gick för gruppen i stort så gjorde de två alltid minst ett kanonlopp var.

Martin Rogmark låg och flöt sist på banan i unga år. När han kom upp i B-gruppen, någon termin efter de andra, så började han sakta röra på sig. Jag sa till honom att fortsätter han så, så kommer han simma Sum-Sim till sommaren. Martin kom hem och deklarerade där hemma att han skulle kvala till sommarens Sum-Sim, för det hade Manne sagt. Hans mamma ville inte att han skulle få upp förhoppningarna för mycket och försökte säga till honom att det är rätt svårt att kvala dit. Det gjorde Martin arg och på nästa tävling satte han kvalet och jag tror han gjorde det bara för att visa sin mamma att han hade rätt. Sedan dess har Martin simmat final på Sum-Sim och i finalheatet på JSM.

Johan och Pelle hade jag redan i unga år och jag har aldrig haft simmare som har blivit gladare efter att ha slagit pers. Båda två var som barn på julafton varje gång de persade, vilket man älskar som tränare. De var inga jättetalanger som unga. När yngsta lagkapssklassen på Sum-Sim var 94-95 så ställde vi upp med endast ett frisimslag. Anledningen att vi inte ställde upp med ett medleylag var att vår bästa 94:a, Eric Rasmusson-Lindström hade ett pers på 400 medley som är tio sekunder snabbare än vad laget, i bästa fall, hade presterat. Men vi tyckte de här två positiva 95-killarna skulle få vara med på ett Sum-Sim region, så därför simmade vi frisimslaget, även om de blev sist i regionsfinalen. Sedan gick Johan vidare till att simma individuellt på Sum-Sim, JSM och SM. Per simmar i dag på college i USA och båda två har varit jätteviktiga i våra lag på mästerskap i flera år nu. I somras kom jag och Pelle att börja prata om det här första Sum-Sim-laget. Det visade sig att killarna inte alls hade uppfattat att de kom sist. De hade blivit jättestolta och kommit till skolan på måndagen och berättat att de simmat Sum-Sim och var sjukt nära att gå vidare till riksfinalen. Kanske var det där som deras identiteter som simmare började på riktigt, och vem vet hur det hade gått annars.